Nu i min ensamhet tänkte jag passa på att mätta era nyfikna små vita lerbollar i ansiktet, med fakta ni skiter i för just nu är ni bara ute efter det andra?

Opertaionen gick bra.
Jag sövdes och det var skönt.
Jag vaknade och kände mig konstig.

Läkaren kom in till mig efteråt lite ångerfull och lite förvånad, "ja nu har jag ju tittat i din näsa så nu ser jag ju faktiskt hur snett det är, ni får ringa och få ny tid hos mig så blir det eventuellt den stora operationen om tre månader" I ett år har han inte trott på mina andningsvårigheter men efter lite olika tester kunde han inte blunda för att denna operation( igår ) var nödvändig, men nu, efter över ett år då ser han med egna ögon det jag försökt förklara... Näsjäveln är sne, på insidan och det  Är svårt för mig att andas.

Dagen igår var lite utav de hemskaste dagarna på länge. Jag fick lite utav panikångest och skakade och höll på att svimma ett antal gånger. Zabelina fick åka rullstol ner till entrén och må illa hela vägen hem av Ewas bilkörning. Inte en enda gång kunde jag gråta över det som nog fick kroppen att säga ifrån så pass som den gjorde. Det var någonstans lite skönt att inte gråta också.
och Tack vare mina vänner blev jag ompysslad hela kvällen.

En solnedgång och ett försvinnande