Jag har inte kunnat skriva något direkt sedan den tragiska bilolyckan som hände utanför Vingåker. Även om jag inte står någon av de inblandade nära så blir jag så extremt ledsen för deras skull och känner bara behov av att hjälpa på något vis.

Jag har hela tiden sedan jag krockade med ett träd i somras varit så jävligt pessimistiskt till min systers handikapp efter krocken, så himla fel av mig att vara det, jag vet. i onsdags högg det till i mig och jag brydde mig inte längre om våra skador utan blev bara så himla glad och så tacksam att hon/vi lever när det verkligen hängde på håret dagarna tätt efter.

Jag vet hur det är att inte veta hur operationerna ska gå, sitta och få besked av läkare man inte känner, dag och natt att inte veta om hon någonsin vaknar och jag önskar ingen den sitsen och verkligen inte livssprudlande ungdomar med hela livet framför sig. Jag hoppas och tror av hela mig att det kommer gå bra för Emelie och Sebastian och alla närstående, jag hoppas att Fredriks alla anhöriga och närstående klarar av att gå vidare. Jag hoppas att alla kommer bli bra och jag önskar att det aldrig hade hänt. Akkis i uppsala har extremt bra läkare,så han är på rätt plats.

Jag är tacksam för det som hände oss (nedan b.la.) och så jävla arg på hur livet ska vara så orättvist för andra.