Rastlösa tjejen -91

Började skoldagen som vanligt vid halv nio, efter en lång skoldag åkte jag och Vickan ut till Ingelsta och köpte mat och lösögonfransar till visningen PÅ LÖRDAG ( BE THEEEREEEEEEEEEEEE) efter det åkte vi tillbaka till skolan och visade runt massa trevliga nio:or som ville gå frisör, dagen i Norrköping slutade vid åtta och då var det bilen hem till Sara raka vägen.
Egentligen borde jag vara trött då men jag var bara rastlös, så då tänkte jag jaga upp mitt gäng ur deras slumrande i sina soffor för att ta en spöktur ut till Julita. Måste säga att jag blir modigare och modigare, denna gång kom vi nästan fram till målet.

Nu har vi precis kommit hem och klockan slog 1.06, ingen aning hur jag ska orka praktiken, genrepet och fest i morgon.. Den som lever får se!

Här berättar Linnea att detta minsann är hennes gamla rektor, anledningen till varför han var tvungen att byta jobb för att en sjuksyster kom på Linnea och Rektorn på Rektorns skrivbord, i sjuksysters kontor.. Känns lite sådär att veta att Linnea legat sig till toppen av frisörskolan...

mitt 1000:e inlägg nu! DET NI!

första helgen utan berusning av alkohol.

Det blev dock två välbehövda öl

Kolla vilka blaffiga öron jag har? Hade ju inte behövt extraöron på maskeraden....

Folk runt om mig dör som flugor, dålig jämförelse men det liknar en dödsepedemi. Folk runt omkring mig ska bli föräldrar och ingå äktenskap och jäkta sig med ansvar. Jag ser ingen som helst anledning eller vinst med att bli förälder eller ingå äktenskap eller vad nu det stora nya ansvaret ska stå för, att dö är inte speciellt ansvarsfullt eller kul heller.

Så min insikt är ganska osammanhängande med texten jag nyss skrev. Jag vill flytta, jag vill utbilda mig och jag vill engagera mig, jag vill fortsätta låta mig inspireras av VH, Människor, städer och djur. Jag vill flytta till USA, jag vill flytta till Stockholm och göra det jag är bäst på, jag vill jäkta mig in i LIVET. Men vet ni vad jag har? Jag har bundit mig med en bebis, min bebis Bimba som jag inte kan lämna. Min hund begränsar mig i att jäkta mig in i livet.( som man säger med sina barn, du var inte påtänkt och livet hade sett annorlunda ut ifall jag inte fått dig, men det finns inget finare eller bättre än dig i mitt liv) Ställer mig helt oförstående till de människor runt omkring mig som ska jäkta sig in i massa tråkigt ansvar som giftemål och föräldrarskap och död.

Svartsjuka, rädsla och självömkan, det är något många lever efter. Att till varje pris förhöja sig själva genom att trycka ner andra. Jag förstår inte att det kan ge några lyckliga känslor what so ever att svartmåla någon. Att applicera sina egna problem i någon annans förhållande är inte lösningen till något, speciellt om man har en egen väldigt absurd syn på förhållanden. Så simpla saker som kan förstöra så mycket, som kan sänka synen på någon i flera ögon. Något jag är imponerad över är hur man kan lyckas göra folk blinda, så pass mycket att denna inte reflekterar över sina egna aningar, att helt och hållet radera gamla värderingar och gammal värdighet. Jag mår dåligt av tanken att man kan förstöra någon innifrån. Ta bort fotfästet och det tar lång tid att resa sig igen för man minns inte hur man gör det själv, hur man tycker själv och hur det känns att bli betrodd. Förhoppningsvis kan man någon gång få en annan synvinkel och se tillbaka på hur sjukt det är att man kan ta så mycket skit, att man var avskärmad från värdighet och såg allt genom två toarullar.

Jag lovar, det är en skön känsla att kunna göra och tycka vad man vill utan att be om lov!

Kärlek