Svartsjuka, rädsla och självömkan, det är något många lever efter. Att till varje pris förhöja sig själva genom att trycka ner andra. Jag förstår inte att det kan ge några lyckliga känslor what so ever att svartmåla någon. Att applicera sina egna problem i någon annans förhållande är inte lösningen till något, speciellt om man har en egen väldigt absurd syn på förhållanden. Så simpla saker som kan förstöra så mycket, som kan sänka synen på någon i flera ögon. Något jag är imponerad över är hur man kan lyckas göra folk blinda, så pass mycket att denna inte reflekterar över sina egna aningar, att helt och hållet radera gamla värderingar och gammal värdighet. Jag mår dåligt av tanken att man kan förstöra någon innifrån. Ta bort fotfästet och det tar lång tid att resa sig igen för man minns inte hur man gör det själv, hur man tycker själv och hur det känns att bli betrodd. Förhoppningsvis kan man någon gång få en annan synvinkel och se tillbaka på hur sjukt det är att man kan ta så mycket skit, att man var avskärmad från värdighet och såg allt genom två toarullar.

Jag lovar, det är en skön känsla att kunna göra och tycka vad man vill utan att be om lov!